25 sep Spicy Nashville Fried Chicken

”En stor del av det vi vet om att överleva ytterligheter kan vi tacka de märkliga far och son John Scott & J.B.S. Haldane för. Till och med enligt de mycket höga krav på excentricitet  som brittiska intellektuella ställer, var de enastående egendomliga. Haldane föddes 1860 i en adlig skotsk familj (hans bror var viscount Haldane), men tillbringade helt anspråkslöst större delen av sitt yrkesliv som professor i fysiologi  i Oxford. Han var berömd för sin tankspriddhet. En gång skickade hans fru honom upp på övervåningen för att klä om till en middag. Han återkom dock inte utan återfanns i pyjamas, sovande i sin säng. När han väcktes förklarade Haldane att han upptäckt att han höll på att klä av sig och utgått från att det var läggdags. Hans uppfattning om semster var att resa till Cornwall och studera hakmask i gruvarbetare. Haldanes gåva till dykningen var att ta reda på hur ofta man måste vila för att klara en uppstigning från stora djup utan att få dykarsjuka. Men han var intresserad av allt inom fysiologin, från att studera höjdsjuka hos bergsklättrare till problem med värmeslag i ökenområden. Han tog sig särskilt an effekterna av giftiga gaser i människokroppen. För att närmare förstå hur koloxidläckor dödade gruvarbetare, förgiftade han metodiskt sig själv samtidigt som han noga tog blodprov. Han slutade inte tills han var på gränsen till att förlora all muskelkontroll och mättnadsgraden i blodet hade nått 65 procent – en nivå som, enligt Trevor Nortons underhållande historik om dykning, Stars Beneath the sea, gjorde att han bara var en hårsmån ifrån att nästan säkert döden dö.

Haldanes son Jack, känd för eftervärlden som J. B. S, var ett remarkabelt underbarn som nästan från barnsben var intresserad av faderns arbete. Vid tre års ålder hördes han fråga sin far: ” Men är det syrsatt eller reducerat hemaglobin?” Under hela sin ungdom hjälpte den unga Haldane sin far med experiment. När han var tonåring testade de ofta gaser och gasmasker tillsammans. De turades om för att se hur länge det dröjde innan den andre tuppade av. Även om J. B. S. Haldane aldrig tog examen i naturvetenskap (han studerade klassiska språk  i Oxford), blev han ändå en lysande naturvetenskaplig forskare och arbetade åt staten på Cambridgeuniversitetet. Biologen Peter Medawar, som tillbringade sitt liv bland intellektuella giganter, påstod att han var ”den intelligentaste människa  jag någonsin träffat”…

Medans hans far ägnade sig åt gruvarbete och förgiftningssymptom, blev unge herr Haldane besatt av att rädda ubåtsbesättningar och dykare ifrån otrevliga konsekvenser av deras arbete. Med anslag från Amiralitetet köpte han en tryckkammare som han kallade ” tryckpannan”. det var en metallcylinder som man kunde låsa in tre personer i och utsätta dem för olika slags tester. Alla var smärtsamma och nästan alla farliga. De frivilliga kunde ombes att sitta i isigt vatten medan de inandades ” abnorm atmosfär” eller underkastades snabba tryckförändringar. I ett experiment simulerade Haldane själv en farligt snabb nedstigning för att se vad som hände. Det som skedde  var att fyllningarna i hans tänder exploderade. ”Nästan alla experiment” skriver Norton, ”slutade med att någon fick ett anfall, blödde eller kräktes”. Kammaren var praktiskt taget helt ljudisolerad. Det enda sättet för dem därinne att signalera missnöje eller nödläge var att knacka envetet på fönstret eller hålla upp lappar mot ett litet fönster.  När Haldane vid ett annat tillfälle förgiftade sig själv med förhöjda syrenivåer fick han ett så allvarligt anfall att han krossade flera kotor. Lungkollaps var rutinrisk.  Perforerade trumhinnor var också ganska vanliga. Men som Haldane lugnande anmärkte i en av sina essäer: ” Trumhinnan brukar läka; om ett hål blir kvar, kan man, även om man blir en aning döv, blåsa tobaksrök ur örat i fråga och det gör sig bra för sällskapslivet.

Det egendomliga var inte att Haldane villigt underkastade sig faror och obehag för vetenskapens skull, utan att han också övertalade kollegor och nära och kära att klättra ner i kammaren, Vid en simulerad nedstigning fick hans fru vid ett tillfälle att anfall som varde i 13 minuter. När hon äntligen slutade studsa över golvet, fick hon hjälp  att komma på fötter och skickades hem för att laga middag. Haldane engagerade gladeligen alla som råkade befinna sig i närheten. Vid ett minnesvärt tillfälle  råkade det vara Spaninens Premiärminister Juan Negrín. Doktor Negrín klagade efteråt på en svag stickande känsla  och ”en märklig sammetskänsla på läpparna” men tycks i övrigt undkommit oskadd. Han hade en väldig tur. Ett liknande experiment med syrebrist gjorde att Haldane förlorade känseln i skinkorna och nedre delen av ryggen i sex år.

Bland Haldanes många stora intressen fanns kväveförgiftning. Av skäl som fortfarande inte är utredda blir kväve på djup under 30 meter ett kraftig berusningsmedel. Under inflytande av det har man sett dykare erbjuda sina luftmunstycken till förbipasserande fiskar eller besluta sin för att ta en rökpaus. Det kan också åstadkomma vilda humörsvängningar. ”Haldane noterade vid ett test att försökspersonen pendlade mellan depression och upprymdhet. I ena ögonblicket bad vederbörande om att bli dekomprimerad eftersom han mådde ”jävligt illa” för att i nästa skratta och försöka lägga sig i min kollegas test”. Efter några minuter, mindes Haldane senare, ”var försöksledaren oftast lika förgiftad som försökspersonen och glömde trycka på stoppuret eller göra ordentliga anteckningar. Orsaken till denna bersuning är fortfarande ett mysterium”.

Utdrag ur boken ”En kortfattad historik över nästan allting” av Bill Bryson

Låt mig nu presentera något berusande gott! Detta mina vänner är ett mysterium för mig, hur kan jag inte ha lagat detta innan. Vi snackar inte bara friterad kyckling utan här ger man kycklingen ” brine” vilket innebär att den marineras i vätska av salt och syra innan den friteras, vilket gör den oförskämt mör och smakrik. Detta är något att stoltsera över, att skryta över vid kaffemaskinen på jobbet, något att åtrå och längta till.  Detta mina vänner är att återuppfinna hjulet på nytt!

nashville-chicken

SPICY NASHVILLE FRIED CHICKEN

Ingredienser:

BRINE
2 st kycklingfileer delande längs med( dvs 4 halvor) eller 2 st benfria kycklinglår
3/4 dl jalapeno lag från burken
1/2 lök skalad och riven
2 msk riven ingefära
3 tsk salt
en nypa socker
några varv med pepparkvarnen
SRIRACHA FRITERINGSGEGG
4 msk vetemjöl
3 msk panko japanskt ströbröd
2 msk cayennepeppar
1 msk lökpulver
1 /2 tsk bakpulver
1/2 tsk salt
4 msk sriracha sås
4 msk iskallt vatten
2 tsk ris vinäger
några vev med pepparkvarnen

Potatismjöl

GÖR SÅ HÄR:
Blanda alla ingredienser till Brine-vätskan. Lägg ner kycklingen och låt marinera minst 3 timmar men högst 6 timmar. Detta kommer att förändra texturen på kycklingen och göra den mör.

Värm upp friteringsolja i en kastrull med hög kant eller i en fritös om du råkart ha det liggandes hemma. Temperaturen skall ligga kring 165 grader. Lyft ur kycklingen från Bryne-vätskan och badda den torr med papper. Vänd sedan kycklingbitarna i potatismjöl och låt vila i fem minuter.

I en annan skål kan du blanda alla ingredienser till ”sriracha friteringsgegget” smeten skall vara klumpig så oroade dig inte i onödan för detta. Vänd Kycklingen i smeten och lyft sedan kycklingen med en tång och sänk ner i frityroljan. Håll kvar kycklingen med tången i oljan de första 10 sekunderna för att förhindra att den kladdiga smeten fastnar i grytans botten eller kanten sedan kan du släppa kycklingen. Fritera kycklingen tills den är gyllene och krispig. Lyft ur och placera på ett galler så att den håller sig krispig. vill du ha kycklingen ännu hetare är det nu läge att addera lite extra cayenne- eller chilipeppar på de nyfriterade bitarna. Ät kycklingen precis hur du nu vill och känner för. Jag valde att äta den med Brioche-bröd, coleslaw och picklad rödlök. Så gott att min sambo väckte mig mitt i natten vid sin hemkomst för att berätta hur god den var! Det är bra betyg!